Line Bergseth

<<  Tekster

Tekst/ Gertrud Sandqvist:

LINE BERGSETH

Man skulle kunna skriva en konsthistoria utifrån hur blommor har använts. Det skulle bli en som i meanderslingor grep in i den mer officiella, stundtals berörande centrala problem, stundtals helt efemär. Den skulle börja i Assyrien, Mesopotamien och det gamla Egypten, med dess högt stiliserade blomornament. Där hade växterna del i kulturen, antingen den manifesterade den gudomliga och härskande makten, eller normaliserade passagemysterier. Därefter fick blomhistorien ta ett litet hopp till de romerska villorna med dess fresker av friska blomsterängar, där blommorna tvärtom fick representera det lantliga livets naturliga glädjeämnen. Så kommer en period på tusen år, då blomkulturen ligger i träda, för att åter dyka upp under den höviska högmedeltiden, när himmelsk och jordisk kärlek vävs samman i Roman de la Rose, i gobelänger och väggmålningar, från påvepalatset i Avignon till Damen och Enhörningen. Blommorna är bilder av bilder, samtidigt medaljörer i sinnrika allegorier för religiösa mysterier och kärleksfullt iakttagna porträtt. När Hugo van der Goes skall måla blommorna framför Madonnan i Herdarnas tillbedjan (1475) väljer han, efter mycket vånda, också icke-allegoriska blommor bland de föreskrivna, eftersom det är viktigt för honom att kunna avbilda blommorna efter naturen. Och Madonnan får en bukett av kejsarlilja, akleja, ris och viol. Egentligen föregriper de inte 1600-talets berömda nederländska blomstermålningar. De har bara motivet gemensamt. De holländska blomsteruppsättingarna gjordes för köpmän, gripna av tulpanraseri, som tävlade om de vackraste tulpanerna på samma sätt som status idag mäts i segelbåtar. De var beredda att stjäla och tillochmed mörda för att fp tag i de mest åtråvärda lökarna. Och de lät måla porträtt av blommorna, bilder som dessutom hade fördelen att vara billigare och mer beständiga än de dyrbara och flyktiga praktbuketterna. Så vrider sig slingan åt ett annat håll. Efter Linné blir blommor föremål för noggranna studier, avbildade med vetenskaplig precision - samtidigt som de försvinner ur konstens domäner. Inte förarn impressionisterna visade sig vara stora blomsterälskare dök de upp igen, om än nu fokus var lagt på hur blomman uppfattades av målaren. Och så modernismen, vår egen nära historia, då blommor avbildades på fröpåsar som löftets underbara uppfyllan, eller i kitschmåleriet - men knappast någon annanstans.

Line Bergseths konst skär genom meanderslingan. Hon hänvisar till Linne´, inte bara direkt i citat (Det hvite träet, 1996) men också varje gång hon använder en blommas latinska namn. Hon gör 1600 - talsgrunderingar och målar blomportrett. Hon skapar stora blomsterängar (Fem dager på Maderia, 1996) som påminner om romerska fresker, eller gör medaljonger (1994) vilkas förlagor tycks ha hämtats just från fröpåsar. Men framförallt använder hon levande modellen, med varaktighet, och (för att bli lite högtidlig) med förutsättningar för måleri.

Konst mer allmänt, och måleri i synnerhet, opererar med två uppsättningar tecken, analoga och digitala. Den didgiala är ett antinger/eller: ser vi på ett digitalt ur visar det antingen 16.22 eller 16.23, ser vi en bokstav är den antingen ett b eller ett o. Fixeringsbilder leker med detta - antingen ser vi en vas eller en profil, en vacker kvinna eller en dödskalle. Den ena tålkningen sker på bekostnad av den andra. Abstrakta målares fasa, att någon plötsligt kallar en avgränsande linje för horisont, visar att abstrakt måleri faktiskt ofta är avsett att läsas digitalt.

Analogier, romantikens favoriserade läsning, bygger på tvetydlighet. Urtavlans visare glider mellan siffrorna, Monets näckrosor är samtidigt färganhopningar och ljuvliga blommor. Vi ser det vi ser och samtidigt något annat, det dubbelseende som gör illusionen till en sådan njutning. Line Bergseths arbeten har det analoga seendet som förutsättning. Hon översätter blommans egenskaper - dess doft, dess färg , dess form - till måleri. Då det rör sig om en analogi byter upplevelsen sinne. Lukten byter plats med känseln, via synens föråga att omvandla en visuell bild till en mental. Färgen föreslår smekta kronblad. Doftens fina sprödhet kan man ana genom den djupa mjuka nyansen, den fina skuggan. Men måleri är också ett sätt att besvärja tiden. Där fotografi, paradoxalt nog, understryker känslan av tid genom att spöklikt visa ett försvunnet ögonblick är måleriet närvarande. Jag tror det har att göra just med måleriets möjligheter till analogi. I stället för den verkliga blommans förlopp av knoppning, blomning och vissnande ser vi blommans bild, beständig genom tusen år. I en serie Aichryson dumosum (1996) gjorde Line Bergseth 1600 - talsgrunderingar, som hon utsatte för stark sol så att de började krackelera. Hon påskyndade deras åldrande. På grupperingarna fäste hon torkade blommor eller frön, som för att understryka deras isolering från ett naturligt sammanhang. De har gjorts till objekt för betraktande, till något för människor.

Deras färg och doft är inte längre till för att locka till sig bin, som i sin tur kan pollinert en annan blomma, utan för vårt "intresselösa betraktande" för att låna en term av Kant. Också måleri, i vår moderna förståelse av det, är just intresselöst betraktande, och Manet utropade att konsten genom fotografiet befriades från varje nyttofunktion för att kunna finnas i sin egen rätt. Manet var också den som återupprättade blomsterstillebenet genom att använda det för studier i form, färg, textur, genom att göra blombuketten till en utsökt målning, med ett värde långt större än den ursprungliga bukettens.

Line Bergseths arbete har vuxit fram långsamt. 1992, då hon ännu var akademielev, såg jag hennes blommålningar för första gången. I hennes ateljé såg man hur fast rotade bilderna var i en måleritradition med rötter i så väl medeltid som 1600 - tal - men hur också de avkapade blommorna mot enfärgad grund kunne påminna om dekorativ affischteknik. Jag tror Line Bergseth använde blommor som modeller helt enkelt för att hon tycker så mycket om dem och ville ha något som fångade hennes fascination tillräckligt länge för att hon skulle kunna studera de måleriska problem som intresserade henne. På sin första utställning, 1993, förde hon samman de enskilda bilderna till ett slags friser. Samtidigt visade hon levande blommor, som för att visa modellerna. Från utställning till utställning har Line Bergseth blivit alltmer fascinerad av de relationer som bildas mellan blommorna och målningarna. Framför mig har jag två fotografier från hennes ateljé, tagna 1994 respektive 1996. 1994 års ateljévägg visar enskilda "porträtt": på varje duk eller pannå en ny blomma i ett överflöd av arter, omväxlande med polaroider av blommor. De måleriska problemen gäller framförallt förhållande till yta, vägg till "platthet", ornament, motljusfenomen. Blommålningarna då skulle lika gärna kunnat ha gått i riktning mot mönster och stilisering som den väg de faktisk tog..Två år senare ser väggen annorlunda ut. Experimenten med olika färger i bakgrunden har givit vika för en neutral vitaktig färg. Antalet olika blomsorter har reducerats till några få. I stället ser vi serier av noggranna studier av en och samma blomma i olika stadier av blomning, samt deras förebilder som nu speglar en mer självständig roll. Raden av arbeten i serien Aichryson dumosum visar också hur undersökningen också har kommit att gälla frågor om representation och därigenom olika nivåer av illusionens problematik - de levande blommorna, de torkade, fröerna, de målade.

I Line Bergseths hitintills största och mest genomförda utställning, Gerbera Bianca, (Nordiskt Konstcentrum 1996) har hon börjat närma sig ytterligare en aspekt av relationen bild/växt/rum, nämligen ljuset. I en stor blominstallation med 220 flamröda Gladiolus hade hon monterad en dold ljuskälla i botten på de flaskor som tjänade som vaser. Magiskt verkade de reflektera den korta novemberdagens ljus, som om blommorna växte ur himlen, och fältet med Gladiolus blev ett Lightfield. I det angränsande rummet där 366 snittblommor i var sin flaska var monterade på väggarna i en passage mellan växt och bild hämtade vattnet upp rummets ljus, för att få en återklang i en ny variant av Aichryson dumosum, med frön och pollen limmade på 1600 - talsgrunderingar. Installationen uppenbarade att grunderna i blomportretten från början varit där för att maximalt reflektera ljuset, ja med sådan intensitet att man drar sig till minnes guldgrunderna i bysantinskt måleri. De är himlen, Ljuset kommer från paradiset.

Också Line Bergseths blommor lånar himlens ljus. De är nutida systrar till de små buketterna framför van der Goes Madonna, de blommor som han av kärlek till det levande har målat så troget efter naturen han har förmått. Kanske är hennes syfte inte mindre än dert medeltida, att ur blommans bild utvinna den himmelska poesin.

Tekst til katalogen "Line Bergseth works 1993 - 1999"
skrevet av Gertrud Sandqvist

Tekst/ Berndt Arell:

...jeg legger kjærlighet i det.*

Generositet är osökt det första man tänker på inför Line Bergseths konst. De flödande granna blomsterängarna som kraftfullt breder ut sig i rummen, helt och hållet tar över dem och lockar oss till…en total upplevelse. Det är inte enbart det visuella, som varit utgångspunkten för konstnären, som tilltalar. Sättet att presentera konsten - målningarna, blommorna, vaserna och - dofterna blir en överväldigande helhet.

Det skall genast erkännas att en viss romantisk läggning och ett nyfiket förhållande till naturen och det växande gör upplevelsen så mycket större. Line Bergseths konst möts ofta, antar jag eftersom även jag hör till den kategorin, av en rejäl hop fördomar. Blomstermålningar hör till de mest traditionella man kan tänka sig - vid sidan av stilleben och landskap. Men de förutfattade meningarna håller bara så länge tills man själv sett. För sedan sprängs alla vallar: Line Bergseth har närmat sig blommorna som vore de individer, vackra och känsliga. Hennes blomstermåleri kan uppfattas som ett slags porträtt av blommor och säkert är att, liksom hos varje god portrettmålare skapas en relation till den avporträtterade, växer ett personligt förhållande fram mellan konstnären och det hon avbildar.

Ett besök i hennes hem/atelié bekräftar denna iakttagelse: även i sin privata hemmiljö lever hon tillsammans med sina blommor. Hon har arrangerat små installationer på de mest överraskande platser i den gamla stämningsfulla bostaden. Blommor och målningar lever också här, utan annan publik än konstnären själv, nära varandra i stillsam, harmonisk samlevnad. De förgyller såväl sin egen som målarens vardag. Det är uppenbart att Line Bergseth inte uppfattar dom som enbart rekvisita för sitt måleri, utan att de har en större del i hennes konst - och livssyn. Hon har sagt att det är den visuella skönheten som intresserar henne i blommorna. Hennes sätt att även närma sig och studera ett så till synes enkelt motiv som björkar pekar emellertid på ett djupare förhållande till det visuella materialet.

I Norge, där den expressiva måleritraditionen kan kännas störande dominant, har Line Bergseth på ett målmedvetet, säkert sätt lyckats lösgöra sig och gå sin egen , utstakade väg. Hennes teknik - och motivval är inte det man i första hand väntar sin av en ung konstnär idag. " Idag har jag målat pumpor. De är som främlingar, briljanta främlingar " för att låna en annan känd, modernistisk blomstermålare, finländska Helene Schjerfbeck. Line Bergseth närmar sig sitt motiv från en annan vinkel: för henne är blommorna definitivt inte främlingar, tvärtom. Det är i just hennes förhållningssätt till blommorna - motivet - som hon skiljer sig från traditionella blomstermålare, som hon är innovativ. Hennes sätt att närma sig blommorna som individ, att söka det personliga, sköna i den, att avbilda sin upplevelse så vacker som möjligt gör givetvis att hon tar en stor risk, en risk att bli uppfattat som banal. Hemligheten ligger kanske i förenklingen - i konstnärens sätt att avbilda blomstren - med för att använda en matematisk term - ett slags förkortning till minsta gemensamma nämnare. Hennes bilder är jun under inga omständigheter fotorealistiska, kopierade verklighetsskildringar. Konstnärens egen upplevelse är det filter hon flortunnt lägger över den avbildade blomman innan hon låter den uppstå på duken. Just däri ligger styrkan i Line Bergseths måleri, i hennes konst. Hon struntar i konventionen och delar generöst med sig av det vackra, av sin skönhetsupplevelse.

Nu är ju inte de målade bilderna i sig Line Bergseths konst. Hon arbetar med ett bredare koncept. Till den odelbara helheten hör även utnyttjandet av samtliga sinnen. syn, doft och känsel. Det innebär inte att man nödvändigtvis skall röra vid de sköra blommorna, men deras fysiska närvaro i rummet och målningarnas grova struktur utgör en utmaning, för vår känsla för det tredimensionella. Den tilltalande doften, främst, utgör en lockelse för våra sinnen, en lockelse som det antagligen är mycket svårt att motstå i detta fall. Den lockar och förför oss att närma oss det paradis konstnären byggt upp och det är inte sv¨rt att invaggas i samma stämning som hon själv levat i då hon skapat och planerat helheten. För en helhet är det frågan om. Hon uppger sa¨lv att hon är mycket beroende av att arbeta för ett speciellt projekt och att ha en känsla för det rum där hennes installation av målningar och levande blommor skall ställas ut. Det är givetvis en naturlig fortsättning på det arbete, den process, som pågår hemma i hennes kombinerade ateljé och bostad. Hennes sätt att esteticera även den lagerutställning och de arbetsprocesser som det är frågan om pekar på att hon verkligen lever i den vackra världen och att det är den hon vill förmedla och plantera in hos sina betraktare.

Katalogtekst til boken "Lilium" utgitt i forbindelse med Line Bergseths separatutstilling på Nordiska akvarellmuseet 2001. Skrevet av Berndt Arell.

*Intervju med Line Bergseth i F15 Kontakt nummer 2. 1993

Tekst/ Mia Berner:

DET BLOMSTERAKTIGA HOS BLOMSTREN

Jag kommer ut från min akvarellatelier där jag sitter och skriver. Passar på innan uthyrningen riktigt kommer igång. Det är en gråmulen septembermorgon med vågor av det slaget som fiskarna här ute kallar gammal sjö. Upprördheten finns kvar i vattnet fast vinden mojnat redan kvällen innan. Som i ett gammalt äktenskap.

Mellan hällarna vid brons fäste skymtar jag något snabbrörligt som visar sig vara Line Bergseths slitna jeansrumpa. Hon är i färd med att rufsa åt sig ett fång styvmorsvioler som just är på väg att blomma ut, för andra gången, som de har för vana. Dessa som varit vårens hisnande fägring mellan bergsskrevorna, innan gräset riktigt hunnit grönska och medan kylan ännu biter i nackskinnet. Exotiska i sin miniatyrfärgprakt mellan Preussiskt blå om inte rentav Winsor-violett och sedan en liten fläck av kadmium och det vita partiet där kattens morrhår avtecknat sig i avsked. Mer urblekta i färgen, tilltufsade av regnskurar och snålblåst.

Line är på väg till sin akvarellkurs, dess sista dag som ska avslutas med gemensam visning och utvärdering. Kritisk, lärorik och kärleksfull. Men det är mot dagens slut. Först ska det bli en ny omgång blomstermålning på Line Bergseths kraftfulla, modernt medvetna, långtifrån romantiska vis.

Vi går tillsammans den sista biten längs bron mot museet. Eleverna är många på denna redan övertäckande kurs, en av Akvarellmuseets första i verksamhetsår nummer ett. Blomtemat må vara förföriskt, men kvalifikationskraven är inte lågt ställda. Man ska ha lärt sig måla akvarell, vara konstnärligt verksam, ha lämnat varuprov. Några av deltagarna är bildlärare, somliga utövande konstnärer. Line har ett namn i branschen. Kursen har redan behövt dubbleras. När jag blivit medbjuden dennes dag är det som kulturjournalist, som författare, jag vet inte så noga. Till min häpnad står jag plötsligt med en pensel i handen, en syltburk med vatten, en kladdig akvarell-låda.

Line går runt och delar av skörden, en blomma till var och en. Föreläsningar och övningar har de redan haft under de föregående dagarna. Hon påminner bara på sin glada östnorska om att det är den aktuella plantan som gäller, just det exemplar som var och en fått sig tilldelad. Och att det rör sig om en växt. En organism. Inte en "blomma" i ordets dekorativa mening. Jag ser på mina grannar att de hört detta förut. De nickar införstått. Jag väter mitt papper. Börjar baxa med en alldeles för stor och stel pensel. Inser att den blåfärg som finns ytterst på min växt är nära nog ogripbar och att jag vid första försöket missar grovt. Vad är det för tistel jag står här och naglar fast, vad är jag för klantskalle? Jag får tag i en mårdhårspensel. Efter en ödmjuk kamp med växtens slokande grace är det fortfarande något grundläggande fel med de hopfällda, sovande kronbladens kulör. Här råder ingen Indigo eller ens koboltblå nyans. Jag måste växla ner till gråtoner, blanda ganska vågat tills det plötsligt, kanske halvt av en slump, vill sig. Några av bladen antar lansettkaraktär, andra rundar sig med tilltagande skrynklor. Jag kämpar med att få syn på vad det är jag ser. Dags att göra en runda. Jag får se sammanbitet allvar, eftertänksamma ansikten. Vana rörelser. Mjuka handleder. Intentioner som skiljer sig pyramidalt mellan var och en av deltagarna. Småpratet har stillnat. Koncentrationen har intagit den stora ljusa salen. DET SVÅRA har tagit makten över sinnena. Svetsat oss samman. Men vad ser jag? Världens små blå blommor har stämt möte här. Jag set ett par kvinnor som varsamt och ömsint öppnar den lilla blomkalken och noggrant studerar dess innanmäte. En räknar kattens morrhår inne vid pistillen, den utsökta teckningen, nu dold av den långsamt vissnande växtens kronblad som lagt sig på varandra. En skicklig ung man är i färd med att stiliserat och något uppförstorat tillverka en plansch där styvmorsviolen, Viola tricolor, lyser i alla sin prakt. Hans alster skulle kunna försvara sin plats i vilket botaniskt uppslagsverk som helst. Allt stämmer och ändå finns där utrymme för en personlig, konstnärlig touche. Stjälkens graciösa böjning, färgspelets spänstiga harmoni, blommans på en gång blygsamma och påstridiga närvaro. Allt under det att plantan på hans bord lever sin tynande tillvaro på väg inn i vintersömnen.

Någon har satt sin blomma i ett plastkrus med vatten, ett par andra stänker en skvätt på den slokande varelsen. Ganska många vikter ut och arrangerar bladen till en gracil dansös på underlaget. Lines kraftfulla uppmaning att endast mål vad se faktiskt ser tykcs klinga ut och tystna inför all denna ambition, denna kärlek, denna inriktning på en konstnärlig produkt. Och jag som förstått uppgiften som en process? Vad försiggår här runt omkring mig i denna förtätade, flitigt arbetande grupp? Ar det så att dessa konstnärer försöker gripa något i styvmorsviolens natur som uppgiften inte går ut på?

Med min filosofiska belastning står jag här och tänker på skillnaden mellan begreppsbildningen, eller snarare synen på ett begrepp, hos Platon och Aristoteles: Platon med sin betungande, genom århundradena ännu verksamma tro på att begreppen skulle ha en e g e n t l i g innebörd, rentav en sann betydelse. Den som uppförstorad avtecknar sig på väggen likt skuggan av ett föremål där elden lyser i bakgrunden. Detta som hos Platon kallade det hästaktiga hos hästen! Som vi kallar hypostasering. Ar detta, det styvmorsviolaktiga hos styvmorsblomman, som åtskilliga av dessa kursdeltagare strävar mot att gestalta? Målar de ett platonisk begrepp, en gemensam, generaliserad föreställning om denna blommas sanna innebörd? Kärleksfullt och vackert, individuellt, men ändå med en sådan begreppsrealistisk ambition? Står jag här som på Platons oppositionella lärjunge Aristoteles´arvtagare och hävdar att begrepp, eller deras definitioner, inte alls äger någon giltighet, någon "sanning", utan att de är uttryck för språkliga överenskommelser, konventioner? Till varje tid utbytbara, beroende på vad vi behöver ha dem till? Såsom sedan också Wittgenstein skulle komma att tänka. För att inte tala om hans många självsvåldiga uttolkare.

Hur som helst är det snarare vad som gäller här: Vi ska inte måla styvmorsviolens sanna innebörd, därför att en sådan har den inte. Utan vi skal fånga den som den här och nu, sent i september, efter dagar av rusk och regn, råkar se ut denna dag inne på en målarsal i Akvarellmuseet i Skärhamn. I viss mån oka hos var och en på bordet framför oss. Ar det inte snarare så som Line har tänkt? Så som hon själv målar? Som hon för egen del ser akvarellistens yrke och kall?

Jag tänker på tiden i Göteborg för mer än femtio år sen när jag med Tore Anhoff som lärare ritade crocuis på Valand. Det svåra och angelägna i att aktivt men snabbt söka fånga det avgörande i modellens ställning, var tyngden fanns, den frusna rörelsens inbyggda riktning…. Trogen mot seendet, ja. Det är Line. Men ljusår från naturalism eller ens realism. Ar hon då snarare en impressionist? Det vet hon inte. Jag tror hon sov under den typen av lektioner på Kunstindustriskolen, liksom senare på Akademiet i Oslo. Hennes egna blomsterinstallationer runtomkring på museer och konsthallar skulle kunna peka i riktning mot postmodernism. Men sådana frågor är det ingen idé att ställa till Line Bergseth. Om hon inte hade ett såpass vårdat språk skulle hennes uppriktiga svar bli - What the fusk?

Inte heller vet jag i vad mån hon läst John Bergers inträngande konstestetiska arbeten, sannolikt inte. Men i hennes förhållande till dagens föremål, vår Viola trikolor vilar det något av vad Berger i sin bok Konsten att se säger sig en outsagd påverkan från den som håller i kameran gentemot gestalterna i den slutliga bilden: "Jag är sådan som du ser mig" Om nu en avplockad och långsamt vissnande växt hade kunnat inträda som deltagarna i ett sådant tankeutbyte.

Kan kursdeltagarnas olika tolkningar av var sin styvmorsviol renat vara frågan om en allmänmänsklig faktor: att vi som civiliserade människor inte direkt skulle kunna ta till oss det vi ser? Att vi inte själva förmår framkalla bilden av det sedda utom genom redan skapade beleten? I så fall innebär min fråga en radikal, verkligen icke-romantisk tolkning av Gertrude Steins gamla påstående A rose is a rose is a rose. Ar det kanske just här som den spontana konstnären Line Bergseth, utan att namnge den, för sin civilisationskritiska, emancipatoriska insats: i sin stävan att själv och för sina kursdeltagares räkning söka sparka undan denna bromskloss?

Det är dags för visning och facit. På stora väggen lyser det av färdighet och färgprakt. Styvmorsviolen får sin hyllning. Om deltagarnas kompetens råder ingen tvekan. Men lärarens budskap kanske snarare tycks ha gått hem hos de mer beskedliga talangerna som inte förmått eller velat locka fram originaliteten och skönheten hos en blomma i sin fulla vårprakt. Sist i raden, till höger nära golvlisten, finns Line Bergseths eget bidrag. På hennes akvarell framträder en vinglig stjälk som nästan brutits av på mitten. Den skiftar i utsökta gröna nyanser, från brunvissna till cirka klockan tre på färgtoncirkeln. Men den har ingen blomma.

-Den hadde vel bara ramla av, den då! säger Line, obekymrat.

Katalogtekst til boken "Lilium" utgitt i forbindelse med Line Bergseths separatutstilling på Nordiska akvarellmuseet 2001.
Skrevet av Mia Berner